Har legat här i sängen denna söndagsmorgon och läst om diagnoser inom autismspektrat... Det väcker så många tankar och ju mer jag läser om olika åsikter ju mer kluven känner jag mig! Det borde väl vara tvärtom, att kunskap ska ge ro och inte ångest! Att ett av mina barn har en diagnos tvivlar jag inte på! Men de andra två jag misstänker att de med har diagnoser inom spektrat, tänk om jag bara vill skylla ifrån mig mitt ansvar som förälder att jag inte lyckats med att ge barnen en bra uppfostran och kärleksfull uppväxt?
Att ställa högre krav på barnen som inte kan prestera det man kräver, saker vi andra ser som självklara. Ett exempel som tid. Alla vet att tiden förflyter när vi sover, att timmarna går även om vi inte upplever varje minut. Det gör inte min dotter, tid som hon inte ser eller märker finns inte! Därför tror hon att en natts sömn är kortare än vad det tar att borsta tänderna:) Att se tid, att förstå hur mycket man hinner med på en dag, en vecka är jättesvårt för henne. Att kräva att hon ska kunna planera sin tid själv är omöjligt. 
Ja jag vet inte allt, kommer aldrig att göra men jag vill göra allt jag kan för mina barn. Alla fem! Med eller utan diagnoser vill jag göra mitt bästa! De är ju det bästa som hänt mig och jag älskar dem!