Gudarna ska veta att mitt vardagsliv inte är lätt! Ingen dans på rosor och varje dag får jag kämpa mot mina egna demoner och kämpa för mina barn ska gå bästa möjliga förutsättningar trots deras svårigheter! 
Vet att många retar sig på att andra verkar så överdrivet lyckliga och nöjda men vem skulle uppskatta negativa statusar jämt och ständigt och även om mitt liv både är svart och vitt vill jag helst berätta om set positiva än allt skit som händer jämt omkring mig.

Är på ett sånt där humör då man bara känner lycka och tacksamhet! Lycka över underbara vänner. Något som jag inte hade som barn. Innan sjuan var jag mycket ensam, inte mobbad utan bara ensam... Nu är jag omgiven av underbara människor och det är något jag inte tar förgivet. 
Tacksam över att jag får och har möjlighet att förverkliga en dröm för min framtid. Och för att jag för tretton år sedan träffade mitt livs kärlek! Mina fem barn är mitt allt och den kärlek jag känner är större än allt!
Lite sentimentalt kanske och klyschigt men jag är lycklig och jag vill att min familj och alla mina underbara vänner ska veta hur otroligt mycket de betyder för mig.

Öppnade dörren till 10 åringens rum och blev chockad! Varför vet jag i te eftersom det har en förmåga att se ut så allt för ofta. Ja jag vet att pga hennes svårigheter så har hon svårt för vissa saker och att man inte kan kräva saker av henne som man kan av jämnåriga. Men herre Gud det var ju bara nån vecka sen jag rensade rummet sist, med en stor sopsäck som resultat.

Dessa bilder är tagna efter att hon själv ansett sig vara klar med städningen, efter flera timmars slit och två sopsäckar senare ser allt hennes rum enligt min standard städat ut.